lördag 23 september 2017

Wolf People på Truckstop


Jag blev överraskad när jag såg att Wolf People skulle spela på Truckstop Alaska i Göteborg. Nyss hemkommen från en månad i fjällen blev det att kasta sig in den alternativa musikscenen igen. Först ut för kvällen var Kingnomad från Skellefteå, som jag faktiskt såg vid en mycket liten musikfestival i Östra Stärkesmark i Västerbotten förra året. De kändes mognare och tajtare denna gång, kul att se.


De flesta verkade dock vänta på Wolf People även om de spelade som nummer två. De är ett högeffektivt band med starka låtar och teknisk färdighet som går utöver det mesta. Eftersom jag stod helt nära scenen kunde jag inte undgå att lägga märke till gitarristens fascinerande fotarbete vid pedalerna. Denna närhet något av det bästa med att vara på mindre ställen, något som helt försvinner vid arenakonserter. Synd att sången, som är en av de starka sidorna försvann i ljudbilden. Men som helhet ett imponerande framförande.



Sista band ut var The Discussion men då hade jag tappat fokus något, kanske var det den sena timmen eller den billiga ölen eller en kombination av båda. Förmodligen ganska bra men jag lyssnade inte tillräckligt koncentrerat för att ge något säkrare omdöme.

onsdag 19 juli 2017

Kevin Morby på Pustervik igen

Kevin i sin nya kostym
Jodå, Kevin Morby uppfyllde förväntningarna med råge när han var i Sverige igen härom veckan. Svårt jetlaggade gav han en energisk konsert med både nya och gamla låtar. Jag håller nog Kevin med bans som något av det bästa man kan se i genren just nu. Förbandet d.v.s. gitarristens soloframträdande var en jämmerlig historia som jag förbigår med tystnad. Dock är hon en suverän elgitarrist som lägger av korta bändande solon i okonventionell stil när hon spelar med Kevin (lyssna till solot i I have been to the Mountains t.ex.). Det var tredje gången så vitt jag vet Kevin Morby uppträdde på Pustervik och publiken växer, denna gång fick han hålla till på Stora Scenen.
Här är det titellåten från den nya skivan:
 

måndag 17 juli 2017

Veteran gör överaskande stark comback


Ibland blir man förvånad. När gamla rockrävar gör en skiva efter några decenniers frånvaro kan det lätt bli en saggig återupprepning. Men då och då finns gnistan kvar. Peter Perrett har jag inte hört talas om sedan åren i The Onely Ones i början av 80-talet. Åtminstone verkar han ha varit borta från det allra varmaste ramljuset. Men nu gör han solodebut. Hur gammal är han egentligen? Fotot ger inga definitiva svar men enligt Wikipedia fyllde han 65 i april. Pensionär således men icke. Ett fullödigt album i gammal god brittisk stil som åtminstone jag associerar till Kinks, Mott the Hoople, Pulp, Arctic Monkeys och andra band i den traditionen. Jag blir glad ( om jag vore yngre och dummare skulle jag lägga till en liten glad symbol här men det gör jag inte eftersom jag är en konservativ stofil som tycker det räcker med ord).


tisdag 28 mars 2017

Pale Honey går vidare..


                                    Relaterad bild
Efter en tid av kontemplation och stiltje när jag mest suttit hemma och vegeterat har jag nu tagit steget ut i den levande musikens värld igen.Våren är på väg och det är kul att gå på konsert igen.

Härom veckan såg jag Pale Honey på Pustervik. Modern minimalistisk rock med rötterna långt tillbaka i tiden. Det internationellt uppmärksammade Göteborgsbandet har tagit ett steg till. Det är fascinerande hur enkelt men ändå effektfullt det låter. Tuva och Nelly var förstärkta med sin producent på gitarr och skapade ett rått, finstämt sound som svängde. Vi lär få höra mer av dem....


Och så en lite lugnare låt

tisdag 14 mars 2017

Rejoice I'm dead med Gong på Truckstop Alaska





Jag är som sagt var ingen nostalgiker när det gäller musik. Jag vill höra nya toner, inte grotta in mig i det som varit. Visst, någon gång ibland kan jag hänge mig åt flydda tider och spela en räcka gamla LP-skivor. Men gamla band, med någon enstaka originalmedlem, om ens det; som gör sina turnéer fyra eller fem decennier efter sin storhetsperiod, lockar mig föga. Men jag är inte sämre än att jag kan frångå mina principer.
                                      
Det gamla psykedeliska bandet Gong har jag inte haft någon starkare relation till. Egendomligt nog, eftersom jag egentligen gillar den typen av musik. Men man har sina blinda fläckar här och där.
Viss jag känner till dem, och en kompis jag delade lägenhet med förr i tiden spelade dem ofta. Skivan Camenbert Electrique dyker upp på näthinnan men det mesta har fallit ur minnet. Det känns lite som hårddisken är full och när man klämmer in nya upplevelser, faller gamla bort.
Frontmannen Kavus Torabi


När jag såg att Gong skulle uppträda på Truckstop Alaska i Göteborg passade jag på att uppdatera mig lite. Det är en ganska rörig historia om ett eller flera band som ibland funnits parallellt med varandra sedan mitten av 60-talet. Det har rört sig om experimentell musik i någon sorts space-jazz-rock-landskap med mytologiska texter. Bandet startades i Paris av australiensaren Daevid Allen och har varit en internationell företeelse med musiker från olika håll och kanter. Ett antal fascinerande videor som kan ge en bild av det vildsinta experimenterandet i olika sättningar ligger ute på youtube.


Men rocklegender blir äldre och tenderar att gå ur tiden. Efter att Daevid Allen och sångerskan Gilli Smyth nyligen dött fortsätter bandet med grundarens välsignelse att utforska planeten Gong. En ny skiva kom hösten 2016 som ett slags äreminne över döda medlemmar. Rejoice I'm Dead.



Denna skapelse skulle alltså framföras på Truckstop Alaska. Jag lyssnade på skivan och gillade vad jag hörde. Jag har inte hört Gong live tidigare så jag hade ingen klar uppfattning och inte några förväntningar.
                                    

Men konserten blev en liten oväntad pärla. Bandet var på osedvanligt gott humör. Det var den sista spelningen på den skandinaviska turnén och de gillade verkligen Trucken som ställe ( för er som inte varit där, det är en legendarisk kulturförening på Hisingen där inredningen liksom vuxit fram ur någon sorts alternativ 70-tals estetik, med spretiga förgreningar åt alla håll). Kul med en frontfigur som gillar att stå på scen och kan sina poser och hopp trots att det tidvis är rätt avancerade stycken.

Jag har spelat Rejoice rätt många gånger och tänker börja gå igenom Gongs tidigare produktioner som jag endera inte hört eller glömt bort. Inte nostalgi alltså utan snarare arkeologi, ett utforskande av för mig okända territorier.
                                      

söndag 26 februari 2017

Cat Empire i Aarhus

F'låt, jag glömde höstresan till Aarhus. Eftersom Cat Empire sällan eller aldrig spelar i Sverige får man kolla utomlands. Jag var i Köpenhamn senast för något år sedan men när jag ser att det förnämliga australiensiska bande skall uppträda i Aarhus var det bara att boka ett hotellrum och ta färjan över. Fin stad för övrigt. Danmark är dejligt. Och Cat Empire levererar varje gång. Ett verkligt liveband. Senaste skivan slog inte an hos mig som den förra gjorde men live är bandet outstanding.

söndag 29 januari 2017

The Burning Hell i Aalborg

En konsertresa under 2016 gick till Aalborg. En trivsam stad som man oftast behöver en anledning för att besöka. Jag kan bara minnas att jag passerat förbi tidigare. Nu skulle emellertid den kanadensiska orkestern The Burning Hell spela där och vad gör man när man bor i Göteborg? Köper biljetter och bokar hotellrum, två nätter för säkerhets skull så vi hann se staden. Färjan över till Frediksham och tåg till Aalborg.

The Burning Hell har jag skrivit om tidigare och en mycket bizarr konserupplevelse i  ett industriområde i Göteborg. Nu var förutsättningarna lite mer normala. Bandet bodde dessutom på samma hotell som vi så jag fick en pratstund med dem. Och, jo, de kom ihåg spelningen spelningen i Göteborg där det var fler hundar än människor i publiken.



En inspelning av min favoritkärlekssång från Studenterhuset i Aalborg




 Jag har haft med den officiella videon tidigare men den är så bra att jag kan ha med den nu också.