tisdag 28 mars 2017

Pale Honey går vidare..


                                    Relaterad bild
Efter en tid av kontemplation och stiltje när jag mest suttit hemma och vegeterat har jag nu tagit steget ut i den levande musikens värld igen.Våren är på väg och det är kul att gå på konsert igen.

Härom veckan såg jag Pale Honey på Pustervik. Modern minimalistisk rock med rötterna långt tillbaka i tiden. Det internationellt uppmärksammade Göteborgsbandet har tagit ett steg till. Det är fascinerande hur enkelt men ändå effektfullt det låter. Tuva och Nelly var förstärkta med sin producent på gitarr och skapade ett rått, finstämt sound som svängde. Vi lär få höra mer av dem....


Och så en lite lugnare låt

tisdag 14 mars 2017

Rejoice I'm dead med Gong på Truckstop Alaska





Jag är som sagt var ingen nostalgiker när det gäller musik. Jag vill höra nya toner, inte grotta in mig i det som varit. Visst, någon gång ibland kan jag hänge mig åt flydda tider och spela en räcka gamla LP-skivor. Men gamla band, med någon enstaka originalmedlem, om ens det; som gör sina turnéer fyra eller fem decennier efter sin storhetsperiod, lockar mig föga. Men jag är inte sämre än att jag kan frångå mina principer.
                                      
Det gamla psykedeliska bandet Gong har jag inte haft någon starkare relation till. Egendomligt nog, eftersom jag egentligen gillar den typen av musik. Men man har sina blinda fläckar här och där.
Viss jag känner till dem, och en kompis jag delade lägenhet med förr i tiden spelade dem ofta. Skivan Camenbert Electrique dyker upp på näthinnan men det mesta har fallit ur minnet. Det känns lite som hårddisken är full och när man klämmer in nya upplevelser, faller gamla bort.
Frontmannen Kavus Torabi


När jag såg att Gong skulle uppträda på Truckstop Alaska i Göteborg passade jag på att uppdatera mig lite. Det är en ganska rörig historia om ett eller flera band som ibland funnits parallellt med varandra sedan mitten av 60-talet. Det har rört sig om experimentell musik i någon sorts space-jazz-rock-landskap med mytologiska texter. Bandet startades i Paris av australiensaren Daevid Allen och har varit en internationell företeelse med musiker från olika håll och kanter. Ett antal fascinerande videor som kan ge en bild av det vildsinta experimenterandet i olika sättningar ligger ute på youtube.


Men rocklegender blir äldre och tenderar att gå ur tiden. Efter att Daevid Allen och sångerskan Gilli Smyth nyligen dött fortsätter bandet med grundarens välsignelse att utforska planeten Gong. En ny skiva kom hösten 2016 som ett slags äreminne över döda medlemmar. Rejoice I'm Dead.



Denna skapelse skulle alltså framföras på Truckstop Alaska. Jag lyssnade på skivan och gillade vad jag hörde. Jag har inte hört Gong live tidigare så jag hade ingen klar uppfattning och inte några förväntningar.
                                    

Men konserten blev en liten oväntad pärla. Bandet var på osedvanligt gott humör. Det var den sista spelningen på den skandinaviska turnén och de gillade verkligen Trucken som ställe ( för er som inte varit där, det är en legendarisk kulturförening på Hisingen där inredningen liksom vuxit fram ur någon sorts alternativ 70-tals estetik, med spretiga förgreningar åt alla håll). Kul med en frontfigur som gillar att stå på scen och kan sina poser och hopp trots att det tidvis är rätt avancerade stycken.

Jag har spelat Rejoice rätt många gånger och tänker börja gå igenom Gongs tidigare produktioner som jag endera inte hört eller glömt bort. Inte nostalgi alltså utan snarare arkeologi, ett utforskande av för mig okända territorier.
                                      

söndag 26 februari 2017

Cat Empire i Aarhus

F'låt, jag glömde höstresan till Aarhus. Eftersom Cat Empire sällan eller aldrig spelar i Sverige får man kolla utomlands. Jag var i Köpenhamn senast för något år sedan men när jag ser att det förnämliga australiensiska bande skall uppträda i Aarhus var det bara att boka ett hotellrum och ta färjan över. Fin stad för övrigt. Danmark är dejligt. Och Cat Empire levererar varje gång. Ett verkligt liveband. Senaste skivan slog inte an hos mig som den förra gjorde men live är bandet outstanding.

söndag 29 januari 2017

The Burning Hell i Aalborg

En konsertresa under 2016 gick till Aalborg. En trivsam stad som man oftast behöver en anledning för att besöka. Jag kan bara minnas att jag passerat förbi tidigare. Nu skulle emellertid den kanadensiska orkestern The Burning Hell spela där och vad gör man när man bor i Göteborg? Köper biljetter och bokar hotellrum, två nätter för säkerhets skull så vi hann se staden. Färjan över till Frediksham och tåg till Aalborg.

The Burning Hell har jag skrivit om tidigare och en mycket bizarr konserupplevelse i  ett industriområde i Göteborg. Nu var förutsättningarna lite mer normala. Bandet bodde dessutom på samma hotell som vi så jag fick en pratstund med dem. Och, jo, de kom ihåg spelningen spelningen i Göteborg där det var fler hundar än människor i publiken.



En inspelning av min favoritkärlekssång från Studenterhuset i Aalborg




 Jag har haft med den officiella videon tidigare men den är så bra att jag kan ha med den nu också.


måndag 23 januari 2017

Nynningen 40 år senare

                                   Bandet när det begav sig och som det såg ut på Pustervik

Att ett gammalt rockband spelar upp sina 40 år gamla alster brukar sällan vara någon höjdare. Ett nostalgiskt svammel och lite föråldrat låtmaterial. Men det finns förstås undantag. När Nynningen spelade upp sin gamla Majakovski-skiva "För full hals" på Pustervik i December var det inte gubbig nostalgi. Redan det unga förbandet Orkan satt ribban med högt svängigt 70-tals driv. Tomas Forsell svamlade inte och skämtade utan läste dikter med fullt fokus. Och de gamla rävarna rev loss den ena låten efter den andra för ett fullsatt Pustervik där grånade proggare blandades med yngre 70-tals diggare. Allsången ekade upp i takarmaturen. Visst kan man sakna avlidna medlemmar men viktigare är kanske att se att de som lever fortfarande brinner. Här är För full  hals....


Pekkanini Thereminland Band


Den kanske mest överraskande konserten under 2016 var Pekkanini Thereminland Band på Hakelverket. Utan att ha en aning om vad som väntade blev jag knockad av ett potent framförande där tradition och experiment blandades utan att det blev pretentiöst.  Den vanligtvis så stimmiga publiken på det fullsatta lokala ölhaket fångades helt. Rutinerade musiker och ett chosefritt uppträdande där musiken var i centrum.




måndag 19 december 2016

Heron Oblivion

70-tals estetik i nutid?

Ett annat band jag lyssnat mycket på under året och som kan tryckas in i den flytande genren folkpsykedelia är Heron Oblivion. Även om detta band kommer från USA tycks de ha lyssnat en hel del på brittisk musik. Med en sångerska som även spelar trummor sticker de ut från mängden av liknande band. Jag får lite Fairport Convention vibbar och bilder flimrar förbi ögonen. Gissningsvis kommer vi får höra mer av dem i framtiden, kanske som filmmusik?