lördag 29 augusti 2009

Gitarrsolon


Visst har jag hört Wilco förut. Åtminstone så där lite i bakgrunden. Jag har haft vänner som påpekat deras storhet och jag undrar till och med om jag inte har en skiva någonstans. De har dock inte gjort något intryck på mig så vitt jag kommer ihåg. På Way out West härom veckan blev jag emellertid nästan kusligt tagen av bandet. Det är ju inte riktigt min musikstil och jag brukar nuförtiden inte gå i spinn vare sig av amerikansk traditionell rock eller gitarrsolon. Men låtarna, framförandet och Nels Clines känsliga solon berörde mig djupt. Återigen ett exempel på att musikaliska intryck kan vara helt oförutsägbara. Från DVD:n Sky blue sky.

Vad sysslar Nels med egentligen? Sånt här gör att jag inte vill röra min gitarr på ett bra tag. Suck.

tisdag 18 augusti 2009

Afrosväng på Way out West



Knappt hinner man komma hem från den ena festivalen innan nästa börjar på hemmaplan. Ja, Way out West menar jag förstås. Första bandet jag såg var Seun Kuti med sitt Egypt 80. Bandet han tagit över efter sin far som dog i mitten av 90-talet. Och milde herre vad det svängde! Afro är väl inte min favoritgenre, det kan lätt bli ett mekaniskt hej & hå dunkande, men här kom trance-gunget som ett brev på posten när det rutinerade manskapet satte igång. Här är en inspelning från Dakar 2005 som ger en svag aning om hur det lät