Gin, rök och lögner med Turnpike Troubadours

 En lite western doftande dänga som jag spelat mycket det senaste året med Turnpike Troubadours. De är från Oklahoma och musikstilen kallas ofta för Red Dirt music. För övrigt vet jag inget om dem......

Lady Gaga i 40-talet

Vad är motsatsen till ordet modernisera? När man tar något och får det att låta gammalt. Obsolitisera? Jag får fundera på det. Men det är i alla fall vad Post Modern Jukebox gör. Tar moderna låtar och klär i ålderdomlig dräkt samtidigt som de får det att svänga. Ingen dålig prestation.

Det är kanske inte så konstigt  att vi tittar i backspegeln då det enda framtiden tycks erbjuda är de själsdöda datorproduktioner som idag fyller mediautrymmet.



Hur blir koreansk  datorpop i vintagetappning?

HK & Les Saltimbanks demonstrerar

Vi är politiska igen och beger oss till Frankrike där demonstrationerna verkar vara betydligt mer fartfyllda än här.  Min franska är tämligen skral (jag kommer ihåg fraser som La voiture est dans la rue från när jag hade franska som tredjespråk i skolan. Om någon frågar var bilen är kan jag alltså svara att den står på gatan) . Men så mycket förstår jag att någon hyllning till det kapitalistiska systemet och den nuvarande politiken i Frankrike är det inte. Sångaren Kaddour Haddadi har varit  med i Ministere de Affaires Populaires (M. A. P) som tidigare figurerat på Brandybeat och fortsätter i samma stil. Rap musette med inslag av reggae och rai eller något sådant. Fin stämning i alla fall.

Spela gitarr som David Rawlings

Jo, jag misshandlar fortfarande min gitarr då och då. Någon direkt träning är det inte längre tal om men jag gillar att spela med till skivor - då får man i alla fall spela med kompetent folk. Det här gör jag förstås bara när jag är ensam. Någon slags självkritik har jag ännu kvar. Det låter alltså rätt gräsligt men påstås vara nyttigt, för vad är oklart.

Jag kommer ändå aldrig att komma i närheten av den nerv och intensitet som David Rawlings har när han här spelar tillsammans med Gillian Welch. Men så här skulle jag vilja kunna spela.

Arcade Fire i en hiss

Jo, kanske har de repeterat, eller åtminstone tänkt igenom framförandet, men de ger ändå intrycket av att vara skapade i ögonblickets ingivelse. Jag har alltid gillat La Blogotheques skapelser. Här är det Arcade Fire som väl knappast behöver någon presentation som leds in i en hiss för att spela. Hissens väggar och en tidning är rytminstrument. Vacker och stämningsfullt. Sedan går de ut och spelar akustiskt för en extatisk publik. Ganska rörigt men inte desto mindre på allvar.

I stormens öga med ett luftskepp

Men steampunktemat fortsätter. Denna gång är det ett luftskepp som far in i stormen. Eye of the storm med Lovett. Zeppelinare tycks aldrig upphöra att fascinera videomakarna.

På nyttfödda arktiska apor

 Något direkt förhållande till The Arktic Monkeys har jag väl aldrig haft. Jag såg dem WOw för några år sedan och tykte att det var ett ganska okey band som man eventuellt skulle lyssna mer på. Men, ni vet hur det är, det finns alltid musik och band som känns mer angelägna. Engelsk indierock har inte varit den mest frekventa musik som hörts i min lägenhet, om man säger så.

Den senaste skivan AM har dock ändrat på det förhållandet. Lite slumpmässigt lyssnade jag på den medan jag satt och jobbade med något annat och sedan har jag gång på gång återvänt till den. Varför, jag vet inte själv, på något odda vis har den satt sig i skallen. Det är ett band som hade sina framgångar för tio år sedan men har nu återkommit med starka melodier och ett moget sound. Här är ett smakprov.

Ingen rehab, nej, nej, nej

Lite modern retro. Jag såg The Jolly Boys runt 1990 och tyckte redan då att de var urgamla. Men gammal är äldst. Bandet bildades redan 1945 och spelade på Errol Flynns beryktade fester på 40-talet. De verkar dock inte vilja sluta spela. Har de överlevt så här länge behöver de sannerligen inte lägga in sig på någon rehabilitering.
 

Låten är förstås en cover. Ni vet säkert vem som gjort den. Ja, hon behöver inte någon rehabilitering längre hon heller.....

Sanningen ligger i smutsen på marken

Visserligen har hon varit gift med Jack White men icke desto mindre är  Karen Elson en ny bekantskap för mig. I dessa hekatomber av skivor som återfinns på Nätet hinner jag bara lyssna på en bråkdel och missar således det mesta. Henne senaste skiva som kom 2010 upptäckte jag av en slump (som så ofta) härom veckan men den har spelats flitigt sedan dess. Lite country, lite retro, lite avantgard och lite steampunk.

Några liveinspelningar ligger ute också och jag kan inte låta bli att visa dem. Så finns hon som sagt var på Spotify. Men det gör inte ont att titta på denna coola session.....

Jo, inte helt oväntat har hon varit fotomodell, spelat in filmer samt haft en butik med vintage kläder.

På sanatorium med Laura Gibson

Jag håller mig kvar i retroträsket. Det hela utspelar sig i ett sanatorium på 20-talet (?). Vilket naturligtvis framkallar en påtaglig skräckfilmskänsla. En påkostad video med för mig okända Laura Gibson. Klart värd att lyssna mera på.

1800-tal och en galge

Kanske den mest stilrena video jag sett på ett tag. Olycksbådande och stillsam men ändå dramatisk. Den amerikanska duon CocoRosie är för övrigt i Sverige när detta skrivs. Om de två storheterna tid och pengar sammanfaller är det kanske läge att gå och kolla dem. Visuellt och experimentellt.

Steve, Lucinda och Eilen

Innan den totala sommarstiltjen sätter in slänger jag in tre låtar vilka händelsevis även sammanfaller med några av mina senaste konsertupplevelser. En live upptagning från en radiostation.
  Eilen Jewel är lika förtjusande som alltid. En släpig frasering som kontrasterar mot Jerry Miller gitarr och det snorttajta kompet. Konserten i Göteborg var så bra den kunde vara en slö tisdagskväll.


Steve Earle med band gästade Pustervik och hade en av sina bästa kvällar i den här staden (Göteborg). En kritisk granskare av det moderna USA som undrar var medmänskligheten och rättvisan tog vägen. En modern Woody Guthrie.


Och slutligen Lucinda Williams som nog gått på sina smällar men bättre än de flesta kunnat få ner sina erfarenheter i musikalisk form.

Första maj

 Så här på först maj känner vi oss extra solidariska och lyssnar på Billy Bragg.  En av få artister som sjunger om fackföreningar och strejker nu för tiden. Upp till kamp!

 Billy Bragg kommer till Sverige i November så den som väntar på något rött, väntar aldrig för länge.
 Dagen till ära avslutar vi med internationalen och en liten story om översättningen av den engelska versionen.

Country i långkalsonger med Deep Dark Woods

Det egendomliga är att David Olney från förra inlägget bara är förband. Det egentliga uppträdande står Deep Dark Woods för. Det kommer bli svårt för de unga kanadensarna att gå ut på scenen efter en sådan legend som Olney. Men vi får väl se. De har blivit avklädda i underkläderna förut utan att det påverkat dem.


Men visst kan de spela lugnt och majestätiskt också. Det kan bli en sensationellt bra kväll på Pustervik på söndag.

Jerusalem tomorrow

Vi trotsar tidens lagar och går emot strömmen. David Olney förkunnar med i det närmaste biblisk malmstämma hur det gick till för länge, länge sedan i ett land långt, långt borta. Han har skrivit låtar åt Emmelou Harris,  Johnny Cash med flera men turnerar själv i mindre sammanhang.

Denna eminente  låtskrivare kommer till Göteborg och Pustervik 28/4. Han fortsätter sedan, tillsammans med sin skäggige vapendragare, multiinstrumentalisten Sergio Webb, till Malmö, Avesta, Halmstad, Vara,  Falkenberg och Örebro.  Oförtjänt okänd kanske, men till skillnad från världsstjärnor på jättearenor, får vi här ett gyllene tillfälle att se och höra en legend på riktigt nära håll.



Själv är jag inte ett dugg religiös men måste erkänna att bibeln har givit upphov till några riktigt bra sångtexter. Här är en till om en man som inte slutade på ett kors...

Fast luft med John Martyn

Denna dag går vi tillbaka i tiden till det mytiska 1900-talet. John Martyn (1948-2009) framför sin Solid Air med benäget bistånd av den ultracoole kontrabasisten Danny Thompson. Intensiteten i utförandet och det självklara samarbetet lyfter låten till mytologiska nivåer. En röst och två instrument.



Men skenet kan ibland bedra. De grånade herrarna har även levt ett vilt liv som gett upphov till legender. Bland annat påstås Danny ha spikat fast John under en matta, med enbart huvudet utstickande, efter en blöt natt. Utan att bry sig om Johns vädjanden att släppa loss honom fullgjorde Danny morgonens bestyr och gick för att äta frukost.....

This is why we fight

 En postapocalyptisk video från mina gamla favoriter The Decemberists får inleda denna dag. Något förhärligande av våldet är det förstås inte tal om men kanske att våga slåss för sina rättigheter. The Decemberists texter håller hög litterär klass och tolkningsmöjligheterna är flera. Ordet avarice var jag tvungen att slå upp, jag vill inte minnas att jag sett det i någon låt tidigare. Hela texten står under videon för de som vill analysera.



This is why we fight
Come the war
Come the avarice
Come the war
Come hell

Come attrition
Come the reek of bones
Come attrition
Come hell

This is why
Why we fight
Why we lie awake
And this is why
This is why we fight

When we die
We will die
With our arms unbound

And this is why
This is why
Why we fight
Come hell

Bride of quiet
Bride of all unquiet things
Bride of quiet
Bride of hell

Come the archers
Come the infantry
Come the archers
Of hell

This is why
Why we fight
Why we lie awake
This is why
This is why we fight
And when we die
We will die
With our arms unbound
And this is why
This is why we fight
Come hell
Come hell

This is why
Why we fight
Why we lie awake
This is why
This is why we fight
When we die
We will die with our arms unbound
And this is why
This is why we fight

So come to me
Come to me now
Lay your arms around me
And this is why
This is why
We fight

Come hell
Come hell
Come hell
Come hell

Read more at http://www.songmeanings.net/songs/view/3530822107858854837/#exOgUTSkZxeJuVS0.99

Mer Caravan Palace

Okay då. Våren är på väg. Det blir ljusare och förkylningarna sjunger på sista versen efter en miserabelt snuvig februari. Dags att putsa dansskorna och ta ut svängarna rejält. Vi tar en electro-swing låt till med Caravan Palace.

Electroswing med Caravan Palace

Electroswing är kanske den bästa partymusiken just nu. Så där framemot kvällen när folk fått i sig lite alkohol och vill röra på sig. Eftersom människor har så helt olika musiksmak går det sällan att samsas om vad som skall spelas men lite jazz funkar alltid. Här är det franska Caravan Palace som bjuder upp.

Julieta sticker med dragspel

Lite lättviktig kanske men jag är svag för kvinnor med dragspel så den kommer med i alla fall.  Julieta Venegas är kanske den mest kända kvinnliga dragspelerskan i världen. Fler än åtta miljoner har sett just den här videon. Hon packar ned dragspelet och drar från sin sovande pojkvän mot kyligare trakter,  medelst luftballong. Kommer hon tillbaka? Vem vet.

Hårda tider med Pokey LaFarge

Jag kommer inte ihåg om jag har haft med Pokey La Farge förut, men i så fall är det dags för en repris. Gammaldags men så helt rätt i tiden. Glad musik om hårda tider.

Bryan Ferry Jazz

Att omskapa poplåtar till jazz har gjorts förut men knappast så omsorgsfullt som på The Jazz Age med The Bryan Ferry Orchestra. Så snyggt gjort.  Jodå, Bryan själv är producent men hörs inte i de instrumentala styckena.

Personligen har jag märkbart svårt att identifiera orginalen i dessa arrangemang, men så var det länge sedan jag lyssnade på Roxy Music. Bryan Ferry såg jag till min häpnad sittande med en pilsner på Majornas Krog häromåret. Ytterst egendomligt. Det visade sig visserligen att det inte var den elegante artisten som gästade det sunkiga haket i Göteborg,  men likheten var frapperande.

Bryan Ferry eller hans dubbelgångare

Det här är i alla fall -ett alldeles för kort- smakprov på Do the Strand i 20-tals tappning.


Hela Love is the Drug men tyvärr utan rörliga bilder. Snyggt men inte helt lätt att känna igen eller?

Fransk rap musette igen

 Vi byter språk men håller oss kvar på soptippen. Det var ett tag sedan den franska Java var med. En gång i tiden (2004-5) spelade vi på samma festival och de gav en minnesvärd föreställning. En av de mest uppsluppna spelningar jag någonsin bevistat som fick mig att helt ändra uppfattning om vad rap var. Sedan dess har jag hört flera franska grupper i genren rap musette men inga lika bra som Java. Deras skiva Hawaii skapade egentligen stilen och låten Sex, Accordeon et Alcool blev deras stridsrop.  Här är en nyare video med robotar och rymdskepp på en soptipp.

På en bakgata i Melbourne

Åter är vi och nosar på hur steampunk skulle kunna låta. Det är ju ingen direkt musikstil utan mer en en blandning av stilelement, attityd och fåfäng längtan till något annat. Men, hur låter det?

På något sätt förstod jag att det var "down under" denna video var tagen. Det finns många Brunswick i världen, framför allt i USA ( minst elva, det lär komma av det tyska Braunschweig) men det är något omisskännligt australiensiskt över den avslappnade atmosfären. Och, jo då, lite efterforskningar ger vid handen att produktionsteamet, liksom bandet är baserat i Melbourne.

Om bandet The Tiger & Me vet jag inget mer än vad hemsidan skriver och att de kommit ut med en ny skiva som faktiskt ligger på Spotify. Lite obestämbar gammaldags känsla i klädsel och instrument. Dragspel, ståbas och ukulele känner vi igen från tidigare inlägg. Steampunk? Nja, mer steam än punk i alla fall, men varför inte. Jag skulle gärna hoppa in och spela med dem.