Jag passar på att spela några gamla favoriter, mest för att det roar mig att se dem ännu en gång. Det här charmiga stycket med Renato Carusone, Tu Vuo' Fa' L'Americano i original (1956) , kan man se hur många gånger som helst. De är något glatt oförfalskat i den, så som man gärna föreställer sig 50-talet, när framtidsoptimismen spirade och allt verkade gå mot det bättre (om man bortsåg från känvapenhotet, vill säga).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar